Detta ar varre an den varsta skrackfilm

Karaste vanner

Jag har lange velat skriva har pa bloggen och nu blir det äntligen av. Jag har de mest fasansfulla nyheter att berätta, nämligen att mamma inte ”bara” har sepsis pa sjukhuset utan hon fick diagnos i torsdags att hennes larben ar helt avbrutet och hennes bäckenben ar brutet pa två stallen.

Jag hade en vardgivare, Mary fran Ungern, som bodde har hos oss, torsdag till sondag, sjätte till den nionde oktober och som var skickad av en stor agentur.  Jag har nu polisanmält Mary, som jag hädanefter kallar monstret och agenturen for grov misshandel. Det finns ingen tvekan om att mamma måste ha ramlat ur sangen (hon har en sjukhus sang med galler) därför att lårbenet ar det starkaste benet i var kropp och kan inte brytas genom ovarsam behandling i sangen. Som ni vet ar ju mamma sängliggande, ororlig och helt beroende av god vard.

Jag kan inte förstå att sjukhusets lakare inte tog reda pa om nagot var brutet nar hon kom in till akuten pa måndagen den 10 oktober med ett otroligt svullet och blamarkt ben som var skållhett da man kände pa det.

Men man trodde det var en blodpropp och man tog sådana tester istället. En blodpropp i benet kan ju vara mycket farligt, men hellre det an brutna ben! I min vildaste fantasi hade jag inte kunnat tanka att detta kunde handa. En manniska som utger sig for att vara vardgivare kommer in har och skyddar inte mamma nar hon vänder pa henne och orsakar att hon FALLER UR SANGEN! Jag har ännu inte kommit over chocken.

Jag tar detta väldigt hart och jag kanner som om det ar varre an om det hande mig sjalv. Dessa förbannade vardgivare har orsakat oss sa mycket ont sa det ar obeskrivligt, stackars lilla mamma! Jag blir sa infernaliskt forbannad och rent mordisk och jag grater anda in i sjalen.

Nu galler det att fa tag i en bra advokat som kan stamma skitlusen av agenturen som skickade detta monster och jag hoppas att polisen tar upp fallet med den allmänna åklagaren sa att monstret far ga in i domstol och avtjäna sitt straff och skaka galler under en längre tid. Mamma dor inte av ett ben och backen brott men hon kan do av de starka smärtstillande preparat som hon kan tvingas att ta. Hon ar ju alldeles for svag for att kunna opereras som man annars gör med yngre patienter. Som det ar nu ar hennes livstecken långt ifrån stabila och jag spenderar mycket tid med henne pa sjukhuset. Jag har aven 24 timmars vakt over henne (vardgivare som sitter vak 12 timmar i taget) därför man kan inte lita pa att sjukhuset gor ratt i allt vad det gäller hennes sond och sarskotsel. Lyckligtvis verkar mamma inte ha mycket ont och hon far an sa lange svaga smärtstillande mediciner utan narkotika effekt.

Livet ar verkligen inte alltid latt men vi fortsatter att kampa in i det sista.

Vi ber och hoppas att ni gor detsamma,  att livet fortfarande kan ge mamma underbara stunder tillsammans med oss som alskar henne sa gränslöst mycket.

Varmaste hälsningar fran en ledsen,

Gunilla