Käraste vanner,

Overskriften verkar val minst sagt annorlunda , aven for mig, men hur forklarar man vad som hande? Nagot overnaturligt har skett.

Det var fredag och solen sken fran en klarblå himmel, vilket nästan var ovanligt trots att vi bor i Södra Kalifornien. Regnstormarna har avlöst varandra och plankorna pa min terass ar inte längre säkra att ga pa, mycket ar helt förruttnat och byggnadsarbete har påbörjats for att säkerställa min favoritplats med den gudomliga havsutsikten. Mammas begravning blev sa vordnadsfull och fin och jag haller pa att satta ihop ytterligare en film fran den. Jag hoppas ni har sett min hyllningsfilm till mamma som redan finns pa YouTube.

Varje fredag kommer min tradgardsmastare, Oscar med 4-5 man till hjälp. Egendomen ar ju stor och det finns alltid mycket att gora har for att hålla trädgårdarna fina. Jag hade under tiden tradgardsmastarna var dar gatt ut tre ganger men inte mer an högst fem minuter at gången. En gang for att visa Oscar vad han skulle gora. En andra gang for att ge honom en check for utfört arbete och en tredje gang for att ga ut med Scooby. Jag var aldrig hemifrån mer an högst fem minuter och ytterdörren var alltid stängd men inte last.

Det ar något fel pa ytterdörren däremot och ibland har vinden fatt dörren att blåsa upp vilket var min teori senare pa eftermiddagen da jag omöjligt kunde hitta Lulle Bulle, var älskade katt, 10 ar. Han måste ha försvunnit genom den osäkra dörren. Jag spenderade hela fredagseftermiddagen med att riva ut alla garderober och kolla alla tänkbara gomstallen dar mitt lilla troll till katt kunde ha gömt sig. Han har gömt sig tidigare och kommit fram efter några timmar sa jag kampade med att inte bli helt panikslagen. Men letandet var förgäves, Lulle fanns inte inomhus och han svarade inte da jag lockade med kattmaten for han borde ha varit hungrig vid det har laget. Erika som hade slappt allt och kommit hem fran college var lika orolig som jag och vi fortsatte att leta utanför huset. Erika hade tryckt upp affischer dar vi erbjöd en hittelon pa $500 for den som hittade Lulle. For en  snäll och godhjärtad person skulle man val inte behöva några pengar (manga av mina grannar sa just det) men om Lulle hade hamnat i fel hander sa kan det ju hjälpa om de far pengar.

Problemet med katter ar ju också att det finns sa herrans manga hemlösa katter i Los Angeles, over två MILJONER sa folk i allmänhet, till skillnad till kringdrivande hundar, fångar inte upp en katt for att försöka hitta dess ägare. Detta faktum var också en anledning till att vi satte upp affischer pa telefonstolpar och trad med hittelönen som lockbete. Allt for att uppmärksamma grannskapet. Första natten fick vi kanske två till tre timmars sömn och lördagen spenderade vi med att finkamma alla områden dar Lulle kunde gomma sig. Vi sag pa Google att innekatter ar vettskrämda nar de ar ute och gommer sig utan att gora sig till kanna. Jag var inte helt övertygad av den teorin eftersom var äldsta katt, Tusse Tiger, 13 ”skrek jamade” nar han horde min rost da vi kom tillbaka till det nedbrända huset for att hämta en bok till Erika. Ja, ni minns säkert att vart hus brann i april 2017. Tusse hade gömt sig for alla och kom inte fram ens for att ata eller dricka. Vi trodde ju att han var dod, eftersom brandmannen förklarat honom dod da de hittat grannens också oranga katt liggande dod av röken vid mammas sang pa övervåningen.

Erika och jag var mycket effektiva och kontaktade varje närliggande granne som lat oss soka efter Lulle pa deras egendomar ganska sent pa kvällen. Vi var radda for mörkrets intrång och postade pa en grann app som heter ”Next door” om var förlust och dar fick vi en del svar.

• Oh, någon skriver att de hittat Lulle! Skrek jag extatiskt. Bara for att bli sa besviken att katten de hittat inte var Lulle. Sedan var det kriminella som ville ha passkoder for att hacka var e-mail.

Pa lördagen kom tradgardsmastaren, Oscar for att hjälpa oss leta och han gick ned i en dal alldeles bredvid huset som jag bara vagar se pa, absolut inte ga ned i Han sag inget spar av Lulle, och trodde att han givit sig iväg med en gul katt som en av hans arbetare tyckts sig ha sett. Jag visste att den teorin inte stämde pga att Lulle bara gillar Tusse och avskyr faktiskt andra katter, eftersom han ar en mycket svartsjuk liten krabat. Erika gav sig dock inte utan sökte själv nar Oscar hade lämnat oss. Da stod jag dar, rädd som vanligt over att hon skulle förolyckas. Sedan fick Erika iden om en KATTFALLA – En apparat som fångar in katter och som man lägger mat i. Den skaffade vi i Santa Monica pa ett shelter (djurhem). Fallan star har nu förvarad utanför huset med en stor filt over sig. Jag ar nämligen livrädd att ett annat djur som en tvättbjörn eller liknande fastnar i den. Men jag vågar inte röra den sa vi far vanta tills pa fredag da Oscar kommer tillbaka och lyfter upp den i min bil sa att jag kan kora fallan tillbaka till djurhemmet.

Det var en snubbe fran grann appen som var ganska oartig och lite konstig men som skickade oss en bild pa en katt som liknade Lulle. Han svarade oss klockan tre pa natten till sondagen och skrev att han hade hittat honom pa en granngata några minuter fran vart hus. Erika sa att det dar ar inte Lulle men jag tankte att aven om det fanns små olikheter sa kan det vara han. Jag antar att jag började bli sa desperat sa att jag famlade efter ett halmstrå. Bara tanken pa att lille Lulle var ensam ute i den kalla mörka natten omringad av prärie hundar, lokatter och tvättbjörnar gjorde mig sjuk. Det ar ingen picknick att överleva for en katt har och Lulle hade ju ingen som helst erfarenhet av att vara ute eftersom han har, liksom Tusse spenderat sitt liv inomhus. Se bilden – sa har sag katten ut, visst liknar den Lulle?

Vi bestämde att vi skulle träffas klockan 07.00 i en liten park bredvid Starbucks i Pacific Palisades. Erika började bli förhoppningsfull också for hur kunde man tro att de skulle fa pengar for inget.

Ingen katt, inga pengar och om vi stod där framfor människan utan några pengar sa kunde vi ju heller inte bli rånade. Sag vi att det var Lulle kunde vi ha gatt till bankautomaten som var i närheten och gett honom den utlovade hittelönen.

Det var sa vi tankte och aven om det ar folktomt klockan sju pa morgonen sa borde det val alltid finnas någon inom synhall sa vi skulle precis lämna huset. Klockan var 6.45, vi var bada i mitt sovrum och undrade precis om vi skulle ta med oss Scooby eller ej da jag sag pa Erika som skrek till. Hennes ansikte hade blivit likblekt och hon stirrade alldeles förfasad som hon hade sett ett spoke. Jag vande mig om och dar satt var älskade, mest dyrbara LULLE i en strumplada alldeles bredvid min sang. Vad! Det var ett fullständigt mirakel! Lyckan och lättnaden var obeskrivlig. Vi turades om att krama Lulle som betedde sig som inget hade hänt och jag föll ned pa kna och tackade Gud av hela mitt hjärta!

gjorde vi med snubben? Jo, testade honom, han sa att han ännu inte var framme till parken att han försökte fa tag i en vaska till Lulle att frakta honom i. Vi var ju utmattade Erika och jag efter en timmas somn sa jag gick med pa att ge honom de bensin pengar och kattmats pengar han begärde. Jag tankte pa katten som sag ut som Lulle – Om han verkligen hade en katt sa ville jag hjälpa honom lite med pengar. Han ringde mig var tionde minut följande morgon… Det finns en massa appar att överföra pengar pa men ingenting funkade och tur var val det därför da jag äntligen sovit och kunde tanka klart igen ställde jag ultimatum – du far pengar om jag far träffa katten och ta reda pa om han var microchipped och kanske hade en ägare.

Han backade lite och sa att han arbetade. Da vantar jag med att komma tills du kommer hem. Jag vill träffa katten! Da slutade fanskapet med att ringa. Det fanns aldrig någon katt!

Det har var historien om Lulle i et notskal men snälla ni forklara for mig hur Lulle kom fram ur en byralada som jag öppnat och stängt i två dagar? Och nar den var stängd varför jamade han inte? Och hur kunde han andas i en stängd lada? Detta ar ett mysterium utan like men jag blir glad och tacksam pa vad ni har for teorier. Ni kan alltid skriva pa Instagram om inte har. Nu ar det sent pa den har sidan jorden, morgon for er och jag sager tack och Godnatt for mig. Ta val hand om er och varandra.

De allra varmaste halsningar,

Gunilla

Karaste vanner

Jag har lange velat skriva har pa bloggen och nu blir det äntligen av. Jag har de mest fasansfulla nyheter att berätta, nämligen att mamma inte ”bara” har sepsis pa sjukhuset utan hon fick diagnos i torsdags att hennes larben ar helt avbrutet och hennes bäckenben ar brutet pa två stallen.

Jag hade en vardgivare, Mary fran Ungern, som bodde har hos oss, torsdag till sondag, sjätte till den nionde oktober och som var skickad av en stor agentur.  Jag har nu polisanmält Mary, som jag hädanefter kallar monstret och agenturen for grov misshandel. Det finns ingen tvekan om att mamma måste ha ramlat ur sangen (hon har en sjukhus sang med galler) därför att lårbenet ar det starkaste benet i var kropp och kan inte brytas genom ovarsam behandling i sangen. Som ni vet ar ju mamma sängliggande, ororlig och helt beroende av god vard.

Jag kan inte förstå att sjukhusets lakare inte tog reda pa om nagot var brutet nar hon kom in till akuten pa måndagen den 10 oktober med ett otroligt svullet och blamarkt ben som var skållhett da man kände pa det.

Men man trodde det var en blodpropp och man tog sådana tester istället. En blodpropp i benet kan ju vara mycket farligt, men hellre det an brutna ben! I min vildaste fantasi hade jag inte kunnat tanka att detta kunde handa. En manniska som utger sig for att vara vardgivare kommer in har och skyddar inte mamma nar hon vänder pa henne och orsakar att hon FALLER UR SANGEN! Jag har ännu inte kommit over chocken.

Jag tar detta väldigt hart och jag kanner som om det ar varre an om det hande mig sjalv. Dessa förbannade vardgivare har orsakat oss sa mycket ont sa det ar obeskrivligt, stackars lilla mamma! Jag blir sa infernaliskt forbannad och rent mordisk och jag grater anda in i sjalen.

Nu galler det att fa tag i en bra advokat som kan stamma skitlusen av agenturen som skickade detta monster och jag hoppas att polisen tar upp fallet med den allmänna åklagaren sa att monstret far ga in i domstol och avtjäna sitt straff och skaka galler under en längre tid. Mamma dor inte av ett ben och backen brott men hon kan do av de starka smärtstillande preparat som hon kan tvingas att ta. Hon ar ju alldeles for svag for att kunna opereras som man annars gör med yngre patienter. Som det ar nu ar hennes livstecken långt ifrån stabila och jag spenderar mycket tid med henne pa sjukhuset. Jag har aven 24 timmars vakt over henne (vardgivare som sitter vak 12 timmar i taget) därför man kan inte lita pa att sjukhuset gor ratt i allt vad det gäller hennes sond och sarskotsel. Lyckligtvis verkar mamma inte ha mycket ont och hon far an sa lange svaga smärtstillande mediciner utan narkotika effekt.

Livet ar verkligen inte alltid latt men vi fortsatter att kampa in i det sista.

Vi ber och hoppas att ni gor detsamma,  att livet fortfarande kan ge mamma underbara stunder tillsammans med oss som alskar henne sa gränslöst mycket.

Varmaste hälsningar fran en ledsen,

Gunilla

Kara vanner,

Nar Erika och jag kom fram till Stockholm hade det blivit nagot fel med beställningen av hotell sa taxin, som hämtade oss fran Arlanda da vi hade landat med privatplanet fran Frankrike, tog oss till ett hotell pa St Eriksplan. Det var ju helt fel stadsdel for oss som måste bo mitt i smeten med gångavstånd till allt. Jag fick da veta att det var den ena sammankomsten efter den andra i Stockholm och alla hotell var totalt fullbelagda. Lyckligtvis fick jag min van och operation manager fran Nobis pa traden och hon flyttade ut en gast for att flytta in oss. Det kan man kalla service. Wow! Stort tack!

Följande kväll var vi bjudna av min advokat Mark Safaryan pa Stockholms Operan och vi hade fatt basta platserna att se Cinderella.  Som vanligt anlände vi till Sverige med massor av baggage, se bilden nedan, och jetlaggade som vi var hade vi inte haft tid att packa upp vaskorna eftersom vi sov till sen eftermiddag.

Nar vi val vaknade och hade bråttom fiskade jag sålunda upp en strand klänning ur en av vaskorna som jag skulle ha haft i Frankrike eftersom den passade i färgen till min fina lavender fargade St Johns kavaj.

Som ni ser gar klänningen att stanga till en mer elegantare version och mer passande for Operan kan jag tanka mig, men lite roligt kan man val fa ha och att chocka lite pa bilderna! Det finns faktiskt de som kritiserar mig for och tycker att jag alltid vill visa mina ben under fotograferingar… Kritisera mig bara, det gör inget. Jag har inga lösbröst, (implantater), inga förstorade lappar, inga ansiktlyftningar, ingen botox. Benen ar akta vara och ar fortfarande försäkrade for en miljon dollar fran modelltiden. Med det sagt vill jag anda uttrycka att det ar upp till var och en att bestämma vad de vill gora med sitt utseende och jag kritiserar ingen for att ha gjort ingrepp. Men jag har alltid tyckt och kommer fortsatta att tycka att manga kvinnor ar vackrare utan dessa skönhetsoperationer. Jag tycker överlag att kvinnor ar sa naturligt vackra och borde upphöjas och respekteras, vi ar ett Guds under och givare av liv. GIVARE AV LIV! For DET borde mannen ligga vid vara fotter, eller hur?

For Intimito, Milano

Reklam for La Perla, Waldorf Astoria hotell,  New York

Erika ar kvar i vart älskade Hogsjo som vi inte besökt pa tre hela ar (mycket pga pandemin) och det var sa svart att slita mig ifran henne och ifran mitt föräldrahem sa jag lämnade allt mitt baggage i bostaden och tog taget till Stockholm istället och sedan taxi till Arlanda. Men jag måste saga att jag ar innerligt glad att Erika väljer att ga tillbaka till sina rotter och tillbringa tid i Sverige istället for nagon annanstans.

Lova mig nu att ta val hand om er och varandra tills vi hors igen.

Varmaste hälsningar.

Gunilla